Det behövs så lite egentligen. Bara ett litet kanske för att kasta omkull hela ens värld. I ett ögonblick kan allt ha ändrats. En möjlig sjukdom får allt att se annorlunda ut. Får det som tidigare varit det viktigaste i livet, plötsligt verka lite mindre viktigt.
Att förlora en kär person ur livet, igen, kastar en farligt nära kanten till det där svarta hållet man aldrig någonsin vill falla ned i igen.
Men även efter mörkaste natten går solen upp och en ny dag gryr.
Födseln av en liten tjej som värmer hjärtat på ett alldeles fantastiskt vis. Det får en att att återfinna lite av den förlorade tron på livets rättvisa. Ett litet, litet barn som kanske är det finaste jag sett.
Alla känslor cirkulerar i min tillvaro just nu: en överväldigande glädje, svart sorg, gnagande oro, en förödande saknad, en obeskrivlig tacksamhet. Men framförallt så finns kärleken där - kärleken till de som skänker mig så mycket glädje i tillvaron, kärleken till de människor jag förlorat, kärleken till de som stöttar och hjälper mig, kärleken och tacksamheten till livet som skänkt mig dessa människor, så vackra att jag stundtals hatar det för att det tagit dem ifrån mig för tidigt.
Livet är inte lätt, mycket sker längs dess väg. Ibland alldeles för mycket på alldeles för kort tid. Men hjärtat är starkare än man tror, det klarar mer än man tror. Och när det gör ont, dröjer det inte länge innan något vackert lindrar. Förunderligt.
