Det behövs så lite egentligen. Bara ett litet kanske för att kasta omkull hela ens värld. I ett ögonblick kan allt ha ändrats. En möjlig sjukdom får allt att se annorlunda ut. Får det som tidigare varit det viktigaste i livet, plötsligt verka lite mindre viktigt.
Att förlora en kär person ur livet, igen, kastar en farligt nära kanten till det där svarta hållet man aldrig någonsin vill falla ned i igen.
Men även efter mörkaste natten går solen upp och en ny dag gryr.
Födseln av en liten tjej som värmer hjärtat på ett alldeles fantastiskt vis. Det får en att att återfinna lite av den förlorade tron på livets rättvisa. Ett litet, litet barn som kanske är det finaste jag sett.
Alla känslor cirkulerar i min tillvaro just nu: en överväldigande glädje, svart sorg, gnagande oro, en förödande saknad, en obeskrivlig tacksamhet. Men framförallt så finns kärleken där - kärleken till de som skänker mig så mycket glädje i tillvaron, kärleken till de människor jag förlorat, kärleken till de som stöttar och hjälper mig, kärleken och tacksamheten till livet som skänkt mig dessa människor, så vackra att jag stundtals hatar det för att det tagit dem ifrån mig för tidigt.
Livet är inte lätt, mycket sker längs dess väg. Ibland alldeles för mycket på alldeles för kort tid. Men hjärtat är starkare än man tror, det klarar mer än man tror. Och när det gör ont, dröjer det inte länge innan något vackert lindrar. Förunderligt.
torsdag 4 oktober 2012
söndag 5 augusti 2012
Sol och regn.
Det går länge mellan gångerna nu. Jag vet liksom inte längre vad jag ska skriva. Vet inte vilka som läser och med det blir det svårt att skriva personligt utan att bli privat.
Nu gör jag det ändå. Det som bloggen är tillför. Skriver det jag har på hjärtat.
Sommaren 2012 är snart förbi. Förbi innan den riktigt börjat. Den har varit konstig som aldrig förr. Skratt och glädje har blandats med oro och sorg. Sol och värme blandats med regn och rusk. Lycka över nya små liv som ska träda in i våra liv har kantats med olycka över livets förgänglighet.
Livets känslomässiga berg-o-dalbana. Åter igen.
Ibland undrar jag hur mycket sorg hjärtat klarar. Hur många gånger man klarar gå igenom att förlora en kär person.
Ibland tror jag man blir starkare av att gå igenom sorg. Ibland undrar jag om man någonsin "gått igenom" det. Eller om det alltid finns kvar. Likt en gnagande liten tagg av saknad i hjärtat. Ibland undrar jag om det finns någon rättvisa i värden, hur kan det när så många vackra människor drabbas av så hemska sjukdomar? Ibland vet jag varken ut eller in. Ibland undrar jag hur man slutar vara rädd för allt ont. Timmen senare skrattar jag av ren och skär lycka. Lycka över att finnas till, över allt det vackra i livet, över de små mirakel som finns omkring oss.
Jag tänker ofta att man ska ta vara på tiden.
För det enda vi egentligen vet är att vi inte får tillbaka gårdagen, morgondagen vet vi inget om - allt vi vet är nuet. Jag vet att jag, vid knappa 25år, antagligen inte borde tänka så, men det gör jag. Jag har ingen aning om det är jag eller om man blir sån av att gå igenom mycket.
Vad jag vet är att när allt kommer omkring är vår egen hälsa och de människor vi älskar det enda som verkligen, verkligen betyder något.
Nu gör jag det ändå. Det som bloggen är tillför. Skriver det jag har på hjärtat.
Sommaren 2012 är snart förbi. Förbi innan den riktigt börjat. Den har varit konstig som aldrig förr. Skratt och glädje har blandats med oro och sorg. Sol och värme blandats med regn och rusk. Lycka över nya små liv som ska träda in i våra liv har kantats med olycka över livets förgänglighet.
Livets känslomässiga berg-o-dalbana. Åter igen.
Ibland undrar jag hur mycket sorg hjärtat klarar. Hur många gånger man klarar gå igenom att förlora en kär person.
Ibland tror jag man blir starkare av att gå igenom sorg. Ibland undrar jag om man någonsin "gått igenom" det. Eller om det alltid finns kvar. Likt en gnagande liten tagg av saknad i hjärtat. Ibland undrar jag om det finns någon rättvisa i värden, hur kan det när så många vackra människor drabbas av så hemska sjukdomar? Ibland vet jag varken ut eller in. Ibland undrar jag hur man slutar vara rädd för allt ont. Timmen senare skrattar jag av ren och skär lycka. Lycka över att finnas till, över allt det vackra i livet, över de små mirakel som finns omkring oss.
Jag tänker ofta att man ska ta vara på tiden.
För det enda vi egentligen vet är att vi inte får tillbaka gårdagen, morgondagen vet vi inget om - allt vi vet är nuet. Jag vet att jag, vid knappa 25år, antagligen inte borde tänka så, men det gör jag. Jag har ingen aning om det är jag eller om man blir sån av att gå igenom mycket.
Vad jag vet är att när allt kommer omkring är vår egen hälsa och de människor vi älskar det enda som verkligen, verkligen betyder något.
onsdag 20 juni 2012
söndag 10 juni 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
marie.
