söndag.

"..Brynäs IF är de bästa. Heja Heja Heja Brynäs!.."

tisdag. / äntligen!

Äntligen! Äntligen börjar jag känna mig som människa igen. Febern och huvudvärken är borta sedan nån dag och hostan har varit ganska snäll och låtit mig sova nästan hela natten. Hoppas det fortsätter så.

Idag har jag ätit finlunch med bästa kollegorna. Och sagt hej till en av de finaste som nu jobbat sin sista dag. Visste inte om jag skulle skratta eller gråta i kaffet. Beslutade mig för att skratta för hennes skull och torka några tårar för vår, kommer sakna henne på jobbet.

Men nu kör vi på med en veckas plugg och lite jobb innan vi åker till Småland över helgen. Äntligen! Och nästa vecka drar praktiken igång - äntligen, äntligen, äntligen!

Matematik är som kärlek - en enkel idé, med det kan bli komplicerat.
-Okänd

den där kärleken som kallas vänskap.

Läste ett inlägg från en duktig skribent tidigare. Det handlade om en pojke som mötte ficka. Flicka mötte pojke. Och kärlek uppstod.
Men inte någon romantisk kärlek, utan den där kärleken som kallas vänskap.

Den där kärleken som man inte kallar kärlek. Men jag använder uttrycket ofta i detta sammanhang. Jag menar att jag har flera stora kärlekar i mitt liv, Jonas och det jag gör men inte minst mina vänner. Jag har ett par personer i mitt liv jag inte kan föreställa mig ett liv utan. De berikar mitt liv, varje dag även om vi inte talas vid så gör vetskapen om att jag har dem varje steg lättare. När de gråter gråter jag, när jag skrattar skrattar de. Den här kärleken som är en sådan trygghet i tillvaron. Den känns så ovillkorlig då vi alltid finns där för varandra.

Den där kärleken som kallas vänskap som är så svår att förklara när det är mellan pojke och flicka. Hur en flicka kan ha en pojke som vän som inte är en pojkvän.
När jag läste ovannämnda inlägg kände jag så väl igen mig. Jag hade i många år en sådan vän, jag skulle gått genom eld för honom han skulle gått på vatten för mig. Och tanken på oss som ett par var skrattretande (och fullkomligt osmaklig för att vara helt ärlig). Men andra vänner undrade, våra respektive var svartsjuka och fick oss till och med att glida isär för ett slag. Men när allt kom omkring gjorde det inget för vi var ändå inte längre än ett samtal ifrån varandra.

Att läsa detta inlägg med de bekymren, fick mig att le - skratta för mig själv till och med - jag känner ju igen allt så väl. Mot slutet kännde jag hur det bränner till bakom ögonen. Jag saknar min vän. Fortfarande två år efter han insjuknade. Dryga året sedan han lämnade oss så är det ändå ofattbart. Det känns fortfarande som han bara är ett samtal bort.

Men minnet finns kvar. Alltid och för evigt. Med den där kärleken som kallas vänskap.

april.

Jag inleder april månad med en liten sumering av de senaste veckorna (förutom plugg, jobb och sjukdom).

1. tagit tidiga morgonpromenader med en fin vän 2. har, tillsammans med hela Gävle stad, hejjat på Brynäs genom slutspelet. 3. druckigt onsdagsvin. 4. druckigt mängder med kaffe, PREGOs (skolans) såklart, men även Waynes och Moccas. 5. suttit på föreläsningar av blandad kvalitè, ett par som inte var mycket att ha, samt ett par mycket inpirerande + en som fick mig att vilja börja forska, vill veta mer mer mer. 6. ätit och tittat hockey på nya favoritstället Allstar. 7. ätit godaste hemgjorda pizzan med bästa sällskapet.

för jag vill också.

Jag har en hosta som håller mig vaken halva nätterna. Vilket i sin tur gör att jag under dagarna går runt i ett trött dis alternativt är så övertrött att jag skrattar åt allt. Däremellan hostar jag.
Stundtals undrar jag om man kan bli galen av något så banalt som hosta. Just nu tror jag det. Om inte av den i sig så av sömnlösheten.

Älskade, älskade J sover så gott bredvid mig. Jag ser på honom och mitt hjärta svämmar över. Finaste, käraste han. Vad mitt liv skulle vara ofullständigt utan honom. Mitt hjärta svämmar över av kärlek och tillgivenhet.

Men så kommer ett litet stygn av avundsjuka. För att han sover. För att jag vill också sova sådär gott.