den där kärleken som kallas vänskap.

Läste ett inlägg från en duktig skribent tidigare. Det handlade om en pojke som mötte ficka. Flicka mötte pojke. Och kärlek uppstod.
Men inte någon romantisk kärlek, utan den där kärleken som kallas vänskap.

Den där kärleken som man inte kallar kärlek. Men jag använder uttrycket ofta i detta sammanhang. Jag menar att jag har flera stora kärlekar i mitt liv, Jonas och det jag gör men inte minst mina vänner. Jag har ett par personer i mitt liv jag inte kan föreställa mig ett liv utan. De berikar mitt liv, varje dag även om vi inte talas vid så gör vetskapen om att jag har dem varje steg lättare. När de gråter gråter jag, när jag skrattar skrattar de. Den här kärleken som är en sådan trygghet i tillvaron. Den känns så ovillkorlig då vi alltid finns där för varandra.

Den där kärleken som kallas vänskap som är så svår att förklara när det är mellan pojke och flicka. Hur en flicka kan ha en pojke som vän som inte är en pojkvän.
När jag läste ovannämnda inlägg kände jag så väl igen mig. Jag hade i många år en sådan vän, jag skulle gått genom eld för honom han skulle gått på vatten för mig. Och tanken på oss som ett par var skrattretande (och fullkomligt osmaklig för att vara helt ärlig). Men andra vänner undrade, våra respektive var svartsjuka och fick oss till och med att glida isär för ett slag. Men när allt kom omkring gjorde det inget för vi var ändå inte längre än ett samtal ifrån varandra.

Att läsa detta inlägg med de bekymren, fick mig att le - skratta för mig själv till och med - jag känner ju igen allt så väl. Mot slutet kännde jag hur det bränner till bakom ögonen. Jag saknar min vän. Fortfarande två år efter han insjuknade. Dryga året sedan han lämnade oss så är det ändå ofattbart. Det känns fortfarande som han bara är ett samtal bort.

Men minnet finns kvar. Alltid och för evigt. Med den där kärleken som kallas vänskap.