Sol och regn.

Det går länge mellan gångerna nu. Jag vet liksom inte längre vad jag ska skriva. Vet inte vilka som läser och med det blir det svårt att skriva personligt utan att bli privat.
Nu gör jag det ändå. Det som bloggen är tillför. Skriver det jag har på hjärtat.

Sommaren 2012 är snart förbi. Förbi innan den riktigt börjat. Den har varit konstig som aldrig förr. Skratt och glädje har blandats med oro och sorg. Sol och värme blandats med regn och rusk. Lycka över nya små liv som ska träda in i våra liv har kantats med olycka över livets förgänglighet.
Livets känslomässiga berg-o-dalbana. Åter igen.
Ibland undrar jag hur mycket sorg hjärtat klarar. Hur många gånger man klarar gå igenom att förlora en kär person.
Ibland tror jag man blir starkare av att gå igenom sorg. Ibland undrar jag om man någonsin "gått igenom" det. Eller om det alltid finns kvar. Likt en gnagande liten tagg av saknad i hjärtat. Ibland undrar jag om det finns någon rättvisa i värden, hur kan det när så många vackra människor drabbas av så hemska sjukdomar? Ibland vet jag varken ut eller in. Ibland undrar jag hur man slutar vara rädd för allt ont. Timmen senare skrattar jag av ren och skär lycka. Lycka över att finnas till, över allt det vackra i livet, över de små mirakel som finns omkring oss.

Jag tänker ofta att man ska ta vara på tiden.
För det enda vi egentligen vet är att vi inte får tillbaka gårdagen, morgondagen vet vi inget om - allt vi vet är nuet. Jag vet att jag, vid knappa 25år, antagligen inte borde tänka så, men det gör jag. Jag har ingen aning om det är jag eller om man blir sån av att gå igenom mycket.

Vad jag vet är att när allt kommer omkring är vår egen hälsa och de människor vi älskar det enda som verkligen, verkligen betyder något.