. . . . .

Min äldsta och en av mina närmaste vänner är svårt sjuk.
Han har varit det länge men samtidigt har det gått alltför snabbt. Han blev sjuk så hastigt och sjukdommen har varit plågsamt utdragen men samtidigt obarmhärtlig snabb i sin framfart.
Det är en hemsk sjukdom som ingen människa någonsin borde utsättas för och nu lider en av de finaste människor jag känner av detta.
Vi har i ett halvårt levt på hoppet: inte tillåtit oss att vara ledsna för att vi velat så innerligt att det ska ordna sig.
När vi nu vet hur det är och vilken utgången kommer bli är det svårt att känna något inför detta.
Fruktansvärt svårt att känna annat än tomhet och brustet hopp.