Jag försöker ständigt sysselsätta mig, jag som inte tycker om att vara sysslolös är värre än gågonsin. Vill inte vara själv, vill inte att det ska vara tyst, vill inte vara utan saker att göra. För då är det risk att man börjar tänka, börjar känna.
Mycket har hänt i mitt liv de senaste åren, tuffa motgångar som jag har tagit mig egenom och som jag är övertygad om har gjort mig starkare. Jag vet att även om jag mår dåligt nu så kommer jag må bra snart. Trots detta kommer allting över mig när något nytt inträffar, tankar på människor jag förlorat, människor jag saknar, hemska saker som hänt både mig och mina kära. Med dessa tankar kommer känslorna. Jobbiga känslor.
Insåg i ett samtal med en fin vän att jag inte ska se dem som jobbiga. Det är vackra känslor.
Att jag saknar betyder att det finns någon / har funnits någon i mitt liv så fin och betydelsefull att jag inte känner ett litet tomrum utan denna person.
Att jag är rädd för att hemska saker ska hända mina kära betyder att jag älskar så mycket att jag vill skydda dem. Rädslan betyder att jag har så vackra människor i mitt liv att jag inte kan tänka mig att vara utan dem.
Att jag känner att livet är orättvist betyder att jag kan vända det till att uppskatta och värdera livet med alla sina glädjeämnen till fullo.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar