Han har, likt en beskyddande storebror, alltid funnits där för mig
Han lyssnade på mina tonårs-kärleks-bekymmer och jag minns så väl hur han alltid klappade mig på huvudet, skrattade och sa: vänta du bara.
Som lite äldre lät han mig alltid tjata hur mycket jag ville om hur mycket jag saknade Jonas när han var i Australien.
Han har varit en verklig stöttepelare för mig som alltid hade nått smart råd eller roligt citat på lager.
Vi tappade för ett slag bort varandra på vår väg att bli vuxna och hitta oss själva.
Så en dag döck det upp ett sms i min inkord från ett nummer som var välbekant trots att jag inte sett det på väldigt lång tid.
Och med det var vår vänskap återupprättad, allt var som förr.
Så fick han sitt drömjobb och flyttade till Spanien.
Jag var så glad för hans skull som hade allt han önskat sig, sitt drömjobb och sin drömkvinna brevid sig, samtidgt fick jag hem min drömman och kände att jag var påväg mot mitt drömjobb. Vi skrattade, vi var båda så lyckliga på varsitt håll, och sa: tänk att vi får allt vi vill ha.
Så blev det inte, han började må dåligt och vi skällde på honom att han jobbade för mkt, att han behövde vara ledig och att han inte fick stressa så mkt.
Om det bara hade varit så väl.
När han väl kom till läkare visade sig att han hade en stor tumör i hjärnan. Operation och medicinering sattes igång direkt. Tyvärr är inte detta en av de berättelserna med ett lyckligt slut som man så ofta läser om, cancern var starkare och envisare än läkare och cellgifter.
Åtta månader efter diagnosen avled han.
Trots att vi i flera veckor vetat att utgången inte kommer vara lycklig är det fruktansvärt svårt att acceptera.
Jag kan inte förstå att den klokaste hjärna jag kännt blivit utsatt av en sådan fruktansvärd sjukdom att hans en gång starka kropp och varma hjärta till slut gav upp.
En sak som jag med säkerhet vet är att vi aldrig kommer glömma honom, hans kloka ord och fina minen finns för alltid hos oss.
Jag var så glad för hans skull som hade allt han önskat sig, sitt drömjobb och sin drömkvinna brevid sig, samtidgt fick jag hem min drömman och kände att jag var påväg mot mitt drömjobb. Vi skrattade, vi var båda så lyckliga på varsitt håll, och sa: tänk att vi får allt vi vill ha.
Så blev det inte, han började må dåligt och vi skällde på honom att han jobbade för mkt, att han behövde vara ledig och att han inte fick stressa så mkt.
Om det bara hade varit så väl.
När han väl kom till läkare visade sig att han hade en stor tumör i hjärnan. Operation och medicinering sattes igång direkt. Tyvärr är inte detta en av de berättelserna med ett lyckligt slut som man så ofta läser om, cancern var starkare och envisare än läkare och cellgifter.
Åtta månader efter diagnosen avled han.
Trots att vi i flera veckor vetat att utgången inte kommer vara lycklig är det fruktansvärt svårt att acceptera.
Jag kan inte förstå att den klokaste hjärna jag kännt blivit utsatt av en sådan fruktansvärd sjukdom att hans en gång starka kropp och varma hjärta till slut gav upp.
En sak som jag med säkerhet vet är att vi aldrig kommer glömma honom, hans kloka ord och fina minen finns för alltid hos oss.
5 kommentarer:
Kära vän, jag är så ledsen för din skull. Han var en underbar människa.
Tusen kramar
KRAM!
Vad fint du skriver: det kom både en och två tårar när jag läste.
Kärlek och styrka till dig, Maria
Kramar!!
Mia och Jan.
Nu när jag hört hans namn och vetat att det var denna man som jag vet du pratat om så många gånger och nämnt med namn värker det i mitt hjärta för dig och alla hans nära. Hjärtat mitt! Dina fina ord gör att det faller tårar nerför min kind!
Skicka en kommentar