att finnas där, men ändå inte.

Just nu är det flera av mina allra käraste som mår dåligt och/eller går igenom en tuff period i sitt liv. Vetskapen att de inte mår bra gör mig ont i hjärtat. Ännu värre är det att jag inte kan vara där för dem. Alltså fysiskt. Jag vill inte stötta på avstånd. Jag vill sitta brevid. Jag vill se dem, krama dem. Jag vill finnas DÄR. Inte bara i tankar och telefon. Utan just där, hos dem. Få saker får mig att känna mig så hjälplös som sådant här. Jag vet att jag inte skulle kunna göra så mycket mer även om jag var där men ändå. Kära älskade hjärtan. Jag skulle plocka ner månen åt er om det skulle underlätta för er.