orättvisor.

Sedan i fredags kväll har det stundtals känts som jag stått i kvicksand. För varje nyhetssändning, för varje uppdatering av nyhetsartiklar, för varje gång vi pratat om det, har jag skjunkt lite djupare. Jag har sjunkit ner mot ett hål i tillvaron. I detta hål finns en uppgivenhet, en undran efter mening, ett totalt oförstånd inför livets orättvisor. Ibland har jag så svårt att ta in allt det hemska som händer fina människor. Jag har så svårt att förstå hur allt plötsligt kan ändras, hur ett liv i ett slag kan vara i grunden så fullständigt och förevigt förändrat. Samtidigt, mitt i detta, är förvåningen över att det finns människor som är i stånd att göra sådana ting så stor att blodet kan frysa till is.

På andra sidan jorden lever miljontals människor i svältnöd, kämpar för sin egen och sin familjs överlevnad då det inte finns någon mat. Medan vi lever i ett överflöd och slänger mat som aldrig förr.

Livets orättvisor.

Trots allt detta fortsätter jorden snurra, vi fortsätter med våra liv. Vi hör och förfäras, sedan fortsätter vi. Vi skrattar och mår bra, ägnar norge och Somalia en tanke eller tusen, men sedan fortsätter vi. Man måste, det är så människligt om inte det mest männskliga. Man måste distansera sig till det hela. Annars går vi under.

Det enda vi kan göra är att vara lyckliga för det liv vi lever och visa ödmjukhet mot våra medmänniskor.