Det där med att sörja är en konstig sak. Ena stunden är man sig själv, glad och tycker livet är underbart. Så plötsligt minns man något, eller blir påmind om att man aldrig mer kommer få se eller prata med en person som man tycker mycket om, och plötsligt känns det som man balanserar på tunn, tunn is. Hur underbart livet än är känns det i de stunderna fruktansvärt orättvist. Man står med lätta fötter på denna känslomässigt tunna is och kämpar för att inte falla igenom och drunkna i tårar.
Bara ett par veckor innan M gick bort fick jag denna ring i födelsedagspresent och nog betyder den mycket nu. Jag vet att även om vi aldrig kommer ses igen, så kommer jag alltid ha kvar våra minnen. Jag kommer alltid vara tacksam över ha känt honom och fått ha honom som vän.
Här är en liten del av den dikt jag letade fram till Ms begravning som jag tycker mycket om,
Varför skulle jag vara ur sinne,
därför att jag är ur sikte?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar