Alla helgons dag.

Igårkväll åkte jag och Elin upp till kyrkogården och minneslunden för att tända ljus.
Detta var en jobbig dag. Jag tycker alltid det. En vacker, men ack så jobbig. Det är tungt att tänka på de man saknar. Det är tungt att tänka på hur orättvist livet är. Det är tungt att tänka på hur skört allt är. Det är jobbigt att gå vidare.
Trots att många år har passerat sedan vi sa hejdå till farfar, mormor och morbror. Flera år sedan vi förlorade Elin och Johan och snart ett sedan Magnus, (jag kan inte förstå att det är ett år sedan jag stod där med ett ljus i handen och så innerligt önskade att jag skulle slippa tänka på dig i år) så är det fortfarande tungt. Minnena lever kvar och jag hoppas att de alltid kommer göra det. Men med minnena gömmer sig saknaden och det blossar upp som sällan förr på denna dag.
Jag är så tacksam att jag har haft dessa människor i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad att jag har fått känna personer så fantastiska att det gör ont när de är borta. Jag är glad att jag känt och älskat dessa personer som är värda att sakna så mycket.
Det är en vacker dag. Det är vackert att tänka på och hedra de man inte längre har i livet. Det är vackert att ägna ett ögonblick åt att tänka på att livet är skört för att ögonblicket senare bli så väldigt tacksam för det man har. Det är vackert att sakna. Men samtidigt är det tungt.
Idag ler jag över de vackra minnena och saknar så jag får tårar i ögonen. Precis som det ska vara.
Underbara släkt, fantastiska vänner. Ni finns alltid med mig, minnena med er vårdar jag ömt. Jag älskar er.