it does not matter how slow you go as long as you do not stop

De senaste dagarna har jag ägnat mig åt inläsning inför en skrivupppgift. Jag har känt mig väldigt inspirerad inför att sätta igång att skriva, men inte velat börja för tidigt utan få en bred och bra grund att stå på. Idag är dagen D då jag ska börja få ner det på print. Tänkte jag. När jag nu väl sitter här får jag inte fram många ord. Åtminstånde inga vettiga. Plötsligt vet jag inte alls vad jag vill få ut. Mitt tidigare så tydliga mål är som bortblåst. Jag stirrar på mina anteckningar och mina färgglada mind-maps och försöker se vad jag tidare sett. Jag skyller på att jag inte har min egen dator, på de tråkiga datasalarna och andra studenter som inte kan vara tysta. Det är så mycket lättare att skylla på andra.

Ska jag vara helt ärlig, handlar det nog mest om min irritation på att inte få ihop och hinna med allt jag vill. Jag är väldigt myckligt lottad som har den praktiska möjligheten att arbeta samtidigt som jag studerar och framförallt har ett arbete jag trivs så bra med. Men att vara student som arbetar istället för att ta studielån sliter stundtals på mig.
Ibland är det extra svårt att tvinga fram effektivt plugg och idag måste jag få många timmar gjorda idag då jag jobbar två dagar denna vecka. Att jag just nu har jag en sådan hemlängtan, en sådan saknad efter familj och vänner, att jag har lust att släppa allt och sticka till Småland, gör ju inte det hela lättare.
Men en timmes fika med Maria, Nina och Eva gör det. Och jag slås än en gång av hur så lite gör så mycket och kan ge sådan energi.