den där motivationen.

Motivationen är en konstig sak. Ena stunden är den så stark att den en källa till inspiration, kraft och vilja. Så plötsligt är det som källan har sinat i ett enda ögonblick och med den även kraften och inspirationen, efter ett tag är det bara viljan som håller drömmarna flytande. Men allteftersom källan sinar minskas även viljan en smula. Jag har tidigare jämfört studierna med en berg-o-dal-bana, och så är det verkligen. Dock inte lika omvälvande. Oftast är det höga berg, motivationen och lyckan över att hela tiden komma ett steg närmare sin dröm är nästan berusande.

Men när det är dalar, även om det är långt mellan dem, är det också djupa sådana, när man endast har viljan till det man gör, men varken motivation eller ork.
En sådan dal har jag just nu: att säga att jag är skoltrött och längtar ut i arbetslivet är en underdrift. Efter närmare fyra års studier är det väl inte särskilt konstigt, men ändå frustrerande. Jag vill ju så mycket. Egentligen.

Så säger jag idag. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag i morgon sprudla jag av ork och stormtrivs med studentlivet igen. Berg-o-dalbana var det ja.