Den där känslan om att inte räcka till

Med bara några få dagars mellanrum har flera vänner till mig skrivit blogginlägg om hur stressade de känner sig, hur mkt de har att göra och hur lite de hinner med. Det jobbigaste av allt är att de inte hinner med det som de vill göra eller de som de vill träffa.
När jag läste ....s inlägg fick jag en klump i magen för jag känner igen mig så väl.
Jag vill göra allt, jag vill vara överallt, vill engagera mig i allt, finnas där för alla och umgås med alla. Okej, inte ALLT och inte ALLA, men ni fattar. Jag vill så mkt och vill så väl och ändå känns det många gånger som man inte räcker till. Ständigt är det någon som blir besviken eller något man får tacka nej till då man redan har inbokade grejer.

Förra hösten fick jag bihålsinflammation som vägrade försvinna, behövdes tre penicillin omgångar för att den skulle göra det. Jag hade ingen ork, ingen kraft till något, var helt slut och ändå kunde jag inte sova om nätterna. Läkaren som jag var till, sa åt mig att jag måste ta det lugnare då jag uppvisade alltför många stressymtom.
Jag tog till mig av detta och sänkte tempot lite, sa ifrån mig vissa grejer och tillät mig själv till att stanna hemma från skolan och vara sjuk.
I våras när jag började jobba började jag återigen känna hur musten sögs ur mig och jag hade ingen ork. Försökte vara överallt på en gång, nytt jobb där man ville ställa upp till 100 %, skolan med allt vad den kräver, föreningslivet som jag brinner för och samtidigt finnas där för mina vänner och ha ett socialt liv. Ändå vad jag inte tillräcklig. Fick tacka nej till en del jobb, fick lägga över ansvar på aktiviteter i föreningen , träffade ingen av mina vänner alls så mkt som jag ville och Jonas träffade jag knappt alls. Floera gånger hörde jag läkarens ord i mina öron "stressymtomer".
Som tur var kom sommaren och allt lugnade ner sig, även om jag jobbade så mkt kvällar och helger att jag inte hann med att vara särskilt social så fick jag i alla fall chans till att bara vara. Något som jag alltid har underskattat, då jag alltid vill att det ska hända något.

Inför denna termin så lovade jag mig själv att inte låta mig bli så uppstressad, att försöka prioritera och inse att jag inte hinner med allt. Att även om någon blir besviken så måste jag inse att jag inte kan allt. Skola och hälsa måste komma i första hand. Man lägger ner så mycket tid och pengar på studierna att man måste göra allt för att klara dem och utan att må bra så kan man inte det och är inte till någon nytta - varken för mig själv eller någon annan.

Jag har nu möjlighet att jobba ganska mkt på kvällar och helger om jag vill och då jag inte har mkt schemalagt i skolan den här terminen så valde jag att att chansen att jobba så pass att jag inte behöver ta något lån. När man pluggar i 5 år så är allting man kan minska ner på lånet guld värt! Plugget det fixar jag på dagtid så det blir inte påverkat av detta utan det som blir berört är tiden jag har med mina nära och kära.
Ofta känner jag dåligt samvete över detta och får brottas med skuldkänslorna när jag beslutar mig för vad jag ska göra om jag har flera val.
Men efter att ha läst era inlägg och funderat några dagar, har jag insett flera saker.
Jag kommer nog aldrig sluta ha dåligt samvete när jag tackar nej till något, jag är helt enkelt en sådan person. Men jag ska inte må dåligt över det då jag vet att jag faktiskt gör så gott jag kan, för alla och med allt. Jag träffar alla så mycket och så ofta jag kan. Mina vänner vet att jag alltid bara är ett telefonsamtal bort och om det skulle vara något så ställer jag upp när som helst, med vad som helst.

Jag hittade ett mejl från min kloka vän Mange från i våras
”Vad mår du dåligt över? Du gör ju ditt bästa. Vaddå inte tillräcklig? När man gör sitt bästa är det alltid tillräckligt, hur skulle det inte kunna vara det? Man kan ju inte bättre! Vi vet väl alla hur du är, du tror du klarar allt och vi ler åt dig och låter dig tro det för det är så du är. Det är för att du är som du är som vi umgås med dig och tycker om dig, även om du kanske behöver ända på vissa saker för din egen skull så ska du inte tro att du behöver ändra på sig för andras skull. Vi har valt att vara vän med dig för den du är och då får vi stå ut med vårt val;-)”

Så till mig själv och alla er andra som upplever samma sak. Stressa ner och kom ihåg att det man verkligen vill, det finner man tid till (även om det inte är lika mkt som man skulle vilja så får man acceptera detta och njuta extra av de stunder man får istället).